Livet är skört....

...så det gäller att leva medan man lever.
Igår dog en kusin till mig, helt utan förvarning, skulle ha fyllt 51 år i april. Nu har tillvaron ryckts undan för hans familj, föräldrar, syskon och vänner. Att mista någon familjemedlem är som att någon rycker bort en bit av hjärtat. Man tror inte att man kommer att klara av detta. Men det kommer att läka men ett ärr blir alltid kvar och det känns mer eller mindre, livet blir aldrig detsamma.
Jag om mina föräldrar satt igår kväll hos min farbror, som nu förlorat ett av sina barn. Pratade idag med hans syster, som förlorat sin bror. Livet känns inte rättvist men vi kan inte göra något åt det.
Det vi kan göra är att leva livet, vara rädda om varandra och tacksamma för att vi får stiga upp varje morgon och njuta av dagen som kommer.
Det gäller att hitta ljusglimtar i sorgen, för att låta sorgen bygga bo i oss, tjänar varken den döde eller vi på. Med det menar jag inte att man inte får sörja. Det måste man göra, för det är en del av sorgearbetet och saknaden men vi måste fortsätta att leva. Det är vår skydlighet till dem som inte får vara kvar med oss. Sedan finns ju den döde ändå kvar, i våra hjärtan, i naturen, i vinden.
Gråt och skratt ska blandas, för gråten lättar sorgen och skrattet är läkande.

Jag och mina barn har haft en tung tid i vårt sorgearbete men nu snart fem år senare, med hjälp av varandra och vår omgivning, så har vi kunnat leva vidare och glädjas åt det vi har runt omkring oss.

Jag har mina tankar hos min kusins familj och anhöriga. Vila i frid Dennis!