Snö, mer snö...

Snö är ingen bristvara denna vinter. Men vintern visar sig också från en vacker sida. Ex istappar är väl fascinerande.

Sedan om maken tyckte att det var lika fascinerande denna stund, var väl osagt. Här skottar han fram en väg till altanen. Vi kommer oss inte ut via altandörren.
Hela veckan, from i söndags har det varit strålande väder, även idag. Men ikväll vid 7-tiden kom snön, igen, puh!
Äldste sonen får skotta imorgon.

Ska bli så skönt med helg. Vi ska provköra Volvo V 70 och Saab 9 3 i helgen, förra helgen körde vi ju en ny Toyota. Det verkar luta mot en Saab.
Maken är i Eskilstuna, for imorgon. Ska hämta honom imorgon kväll med nya saaben som vi ska prova.
På lördag är det scrapmässa i Öjebyn, egentligen hela helgen, men jag har inte ro i kroppen att vara där en hel helg.

Har tänkt på en sak. Efter jag miste min förre man, så har det blivit att jag följer bloggar där personer är cancer sjuka eller anhöriga till cancer sjuka. Känns som att jag måste läsa dessa bloggar, känner att de förstår mig på ett annat sätt och jag känner så igen mig i deras oro och ångest och sedan hur man måste ta tag i livet.
Detta är på gott och ont, jag blir väldigt berörd och får ont i själen samtidigt som det stärker mig att det går att gå vidare och jag är inte ensam. I min egen bekantskaps krets är jag ensam med detta, om än de alla har en stor förståelse.
Det jag känner är att skolan inte alltid har förstått vad mina barn har måstat gå igenom, och fortfarande gör av och till. Det gäller nog samhället överhuvudtaget. Det är tungt för barn att mista en förälder.
Vi har ju ändå gått vidare i livet och vi har det nog så bra man kan ha det, efter ett sådant trauma. Kanske till och med bättre, än vi någonsin kunnat tro och hoppats på.

För att avsluta detta tunga ämne, så önskar jag alla en trevlig helg och var rädda om varandra. Kram